När allt är försvunnet

Under de sista timmarna av året slås jag över att det var längesedan jag höll i kameran. Senast var den gången när skärvorna av mormors vas låg spridda runt mina fötter. De formade ett sylvasst hjärta.
Efter en klassiker av Duras är det även svårt att välja något nytt ur högen på nattduksbordet. Hennes ord är så fullkomliga och jag tror inte att jag någonsin skall finna något liknande igen.
Jag skapar inte heller egna texter. 
Jag upplever ett vakum utan näring. Och det gör mig rädd.

Kommentera här: