Bloggdöden
Bloggdöden. Är den här nu? Allt fler av mina favoritskribenter fasar ut sina texter för att sedan helt försvinna från bloggosfären. Även jag, förvisso. Året var nämligen 2006 då jag började skriva flera inlägg om dagen. Då under ett helt annat bloggnamn och något försent i starten för att uppmärksammas stort. Vi var många. För många?
Nej.
Det fanns något för alla.
Kort därpå började portalerna anlita kändisar, för att locka fler annonsörer, tjäna mer pengar. Och det blev kämpigt för en liten och ganska vanlig jag att synas genom glamordimman. Jag skrev ändå förstås. För mig själv, för de som stannade kvar. Men tills slut gav jag ändå upp. Det blev för hetsigt. För mycket fokus på allt det som egentligen inte hade något med skapandets ursprung att göra. Det som jag ville göra.
De bloggar som överlevt är mer som online-magazine. Målinriktade inkomstkällor för entrepenörer. Inget fel i det. Inte alls. Jag läser flera av dem. Men det äkta, med hjärta och smärta, som inte alls behöver formas efter mallar - det är idag sällsynt. Därav den påstådda bloggdöden.
Kvarlevorna är inte bloggar i den bemärkelse som det först var menat. En röst från vem som hellst och ingen alls. Utan ett nödvändigt syfte, annat än att ventilera och få respons.
Men det här då? ett anette, är det inte en blogg så säg?
Jo, faktiskt. Jag började igen. För det dagliga fingersmattret saknades. Skillnaden är att jag skriver för min egen skull. Om någon vill kika in och läsa så de välkomna. Därför är sidan inte låst med lösenord. Men jag eftersträvar inte besökare. Bloggen är mitt digitala anteckningsblock.