Älskaren
Titel: Älskaren
Författare: Marguerite Duras
Antal sidor: 123
Förlag: Bonnier Pocket
Bokens första mening:
"En dag, jag var redan gammal, kom en man fram till mig i hallen till en offentlig lokal."
Anettes ord:
Boken omskrivs som en passionerad och lidelsefull roman, vilket jag inte kan hålla med om. Duras skriver anekdoter som kastas mellan tid och rum, ofta innehållande just de nämnda beskrivningarna. Men jag känner ingen passion. Berättelsen är flyktig och snuddar endast vid ögonblick. Älskaren, som den faktiska älskaren, har mer en biroll. Jag önskar att Duras hade dykt lite djupare och öppnat fler dörrar. De andra som flickan älskar, modern och bröderna, tar en större roll. Jag förbryllas här över den starka hyllningen till en väldigt dysfunktionell familj. I förordet av Sara Stridsberg läser jag om bokens titel, som på franska egentligen har betydelsen "någon som älskar och är älskad tillbaka". Jag önskar faktsikt att den svenska översättningen istället hade namngivits som just älskad eller möjligtvis de älskade/den älskade, det hade givit en mer rättvis och korrekt presentation av innehållet. De avslutande sidorna är nog bokens starkaste. Det är dem som lämnar mig berörd.
Ord som fastnade:
"Det gäller inte att komma någon vart, det gäller att komma bort, ta sig ur det man befinner sig i." (s. 32)
"Jag har aldrig skrivit, när jag trott mig skriva, aldrig älskat, när jag trott mig älska, jag har aldrig gjort annat än att vänta framför den stängda dörren." (s.34)
Mitt ex: