Döden på flickans axel
Jag sitter på sängkanten med ett anteckningsblock i handen. Jag skulle förstås redan sovit för länge sedan, men jag kom åtminstone hit. Ett minne tog mina sinnen i besittning och jag fösöker forma det till ord med pennan. Som så ofta tidigare handlar det om gården som ligger inbäddad i skogen. Den som jag inte återsett i vuxen ålder.
Mitt femåriga jag står framför mig i hägringen. Högtidligt snickrar jag ett kors till graven bakom lekstugan och jag har redan författat en dikt som jag skall läsa. Morfar kommer och lägger en varm hand på min axel och frågar om han får göra mig sällskap.
Jag är tacksam över det.
För trots att fågeln som ligger stilla i skokartongen, kanske sett och upplevt mer än jag någonsin kommer att få göra, är döden ändå överskuggande. Det är svårt att sätta ord på varför det berör mig så.
När morfar stryker mig över ryggen kommer tårarna. Jag gråter hejdlöst och hulkande och jag får sitta i hans knä.
När jag känner doften av hans sommarsvett vet jag att det är honom jag sörjer. Ångesten över de nya rynkorna i hans skratt, att han inte är stark och evig. Så som jag trodde att han var.
Därför är det viktigt att en fågels liv skall hyllas, och slutet av det sörjas. Ett existensberättigande. Fågelns dödsfall är ändock döden, den som drabbar oss alla.