bokprat De oroliga av Linn Ullman

 

Jag ville se vad som hände om jag lät oss växa fram i en bok som om vi inte hörde hemma någon annanstans. (s. 271)

Boken är indelad i sex delar, eller kanske mer korrekt; sex scener. Varje scen öppnar ett minne som beskrivs med en intensiv närvaro i den aktuella stunden, men återupprepar också tidigare nämnda detaljer som kartorna, flickans magra lemmar, den blå färgen. Jag funderar mycket över innebörden av detta. Ta den blå färgen till exempel, som nämns i samband med flickan och moderns klänningar, en barnstol, ett par skor (som sedan fick bli röda), en sinnesstämning. Färgen förknippas allmänt till auktoritet eller stabilitet men också till den lugnande inverkan som färgen sägs ha. Med Linn Ullmanns ordval och formuleringar är  ingenting en tillfällighet, allt har en tilldelad plats, finns där av en anledning. Bilstolen skall förstås vara blå. Den skall utstråla säkerhet, men genom kvinnornas kläder får jag känslan av de kläs med amuletter för att värja dem mot yttre påverkan. De som är oroliga. Allt annat än stabila. Feeling blue, nedstämda.

Fjärilarna. De som sitter på väggarna i faderns hus och försiktigt jagas ut med kvasten. Insekterna som absolut inte får släppas in i huset och fönstrena som förblir stängda. Långa spretande ben, magra som flickan. En liten harkrank. En dag blir hon en fucking fjäril (s. 199)Utvecklad ur puppan. Fotomodell.

Kartorna, att hitta rätt. En riktning. Inrätta sin plats.

Gång på gång återvänder Ullmann till nämnda komponenter.

Flickan som blivit kvinna dokumenterar fadern genom ljudinspelningar. Samtalen skall bli till en bok. De trivs ihop. Han är avig och tvär med orubbliga regler, men konsekvent. Jag känner ömhet när Ullmann beskriver sin far. De är hövliga mot varandra, men kärleken är också tydlig.

Modern är den som flickan tillbringar störst tid hos, men ändå får hon en mindre roll i berättelsen. Här anas en underliggande sorg över hur svårt det var att greppa modern. Flickan är klängig och svår. Livrädd för att bli lämnad. I brist på kontroll sätter tvångstankarna fart.

Fadern fångas i ögonblicket och stunden, även modern till viss del men ännu mer skildras frånvaron av henne.

 

När det blåste föll det kottar på garagetaket, först hörde man att kotten träffade taket, och sedan hörde man att den rullade neråt och landade i takrännan (s. 143) Miljöbeskrivningarna bär jag med mig, Hammars, Fårö, framför allt. Detaljrikt, små sådana. Som ovan nämnda. Jag tror på att författaren har varit där, levt där. Likaså med personporträtten. De fragment som Linn Ullmann lyfter fram, säger allt. Att läsa en bok han hade läst och skrivit och ritat i var som att prata med honom utan att vara rädd för att säga något som var fel. (s. 266) Auktoriteten. Pappas utropstecken i marginalen bär prägel av allt detta. Ett litet streck och en prick. Ett tänt ljus. En avbruten kvist. Fastlandet och en ö. (s. 266) Ålderdomen.

Minns hon verkligen hur det var? Flickan, kvinnan? Jag minns det som hände, jag tror jag minns det som hände, men en del har jag säkert hittat på, jag kommer på vissa berättelser som berättades om och om igen, och berättelser som bara berättades en enda gång, ibland lyssnade jag och ibland lyssnade jag bara med  ett halvt öra, jag lägger allt detta bredvid varandra, lägger det ovanpå varandra, låter det stöta ihop, försöker hitta en riktning. (s. 271-272)

Eftersom osäkerheten infinner sig vill hon förtydliga: För att skriva om verkliga personer, som föräldrar, barn, kärestor, vänner, fiender, farbröder, syskon eller tillfälligt förbipasserande, är det nödvändigt att göra dem fiktiva. Jag tror att det är enda sättet att blåsa liv i dem. Att minnas är att se sig omkring, gång på gång, lika häpet varje gång. (s. 271)

Fadern, Modern och Flickan. I boken nämns aldrig deras namn. Författaren förbinder sig inte till verkligheten, men kopplar till den.

Gestaltningens skicklighet utmärker sig kanske särskilt när en person beskrivs utan att berättaren egentligen minns, när denne mer har en känsla kring personen: Jag minns hur de svenska barnflickorna såg ut och vad de hette, jag minns deras bröst, jag minns deras ansikten, lukten av dem, men när det gäller henne, som kanske hette Catherine, minns jag ingenting. Vad jag menar är att jag ingenting minns av hur hon såg ut, hennes kropp, hennes ansikte, men jag kan framkalla stämningen som omgav henne, mörk, djup, blå (där har vi färgen igen!) sorgsen. Om jag skulle ha jämfört henne med något bär, skulle det ha varit svarta vinbär… (s. 218)

 

Det finns många vackra ord i De oroliga, som till exempel detta stycke: Den sommaren handlade allt om att dö, det sista stora arbetet, döden lutade sig mot livet, livet lutade sig mot döden, han vaknade på morgonen och somnade på kvällen, men dog ändå varje dag. Hjärtat slog, men frånvaron var överväldigande.

Jag uppmärksammar också särskilt de många och långa meningarna. Roas av dessa. De är kaxiga på något vis. Personligen hade jag troligen försökt korrigera dem, men här fick de stå kvar. Som om en punkt skulle skilja två tankar åt. Exempel:

När pappa rullades från sovrummet till köket ropade han NEJ! och så kröp han ihop och försökte göra sig liten, som om han ville försvinna in i rullstolen, bli rullstolen, han tog tid på sig att dö, och det var inte så att han bara låg och dog eller satt och dog eller kröp ihop och dog eller ropade NEJ! och dog, han mumlade och ropade och viskade och rosslade, och en gång låg jag bredvid honom i sängen och sjöng en godnattvisa, samma visa som jag hade sjungit för mina barn, gardinerna som inte släppte igenom något ljus var (som alltid) fördragna, så även om det var mitt på dagen och solen sken utanför var det mörkt i rummet.