Tidens slav
Jag trillar i säng medan mörkret ännu hänger tungt över rummet. Orden snurrade så fort i mitt huvud att jag var tvungen att få ner dem i skrift innan sömnen grusade sinnet. Nu ligger jag slutligen i bädden som borde vara min nattliga plats, men som så ofta får stå tom när jag blir sittandes varhelst mitt tangentbord befinner sig. I mörkret ligger jag och blinkar mot taket och redigerar i tankarna texten jag tidigare skrev. Vet att jag istället borde släppa fram sömnen, men den kommer sällan på kommando.
Strax innan väckarklockan skall gå igång sträcker jag ut min fot, trycker till alarmknappen och stiger sedan upp. Granskar spegelbilden av kvinnan jag knappt känner igen. Tärd av ändlöst sömnlösa nätter. Jag penslar ansiktet fullt av färg, försöker maskera allt det bleka. Men resultatet blir endast ett lager av ångest. Klockans hån mot min pliktskyldighet.