När allt är försvunnet

Under de sista timmarna av året slås jag över att det var längesedan jag höll i kameran. Senast var den gången när skärvorna av mormors vas låg spridda runt mina fötter. De formade ett sylvasst hjärta.
Efter en klassiker av Duras är det även svårt att välja något nytt ur högen på nattduksbordet. Hennes ord är så fullkomliga och jag tror inte att jag någonsin skall finna något liknande igen.
Jag skapar inte heller egna texter. 
Jag upplever ett vakum utan näring. Och det gör mig rädd.

Vila när den kommer

Solen står högt på himlen men jag somnade ändå. Ofta är det omöjligt att stå emot.
Jag synar mitt ansikte i badrumsspegeln och följer linjerna som bildar spår till sömnens karta. De som trassliga lakan har lämnat på min hud. Drar ett finger över yviga ögonbryn som ramar in den stärkta blicken. Tacksamheten över att fått vila.
 
Vet förstås att det innebär ännu en sömnlös natt. Men just nu slår jag det åt sidan. Tänker att idag är dygnet ledigt och tiden inte spelar någon roll.

när juldagsmorgon glimmar

Det är nio dagar kvar till julafton och tiden är magisk. När jag vaknar är himlen rosa och marken är täckt med silvergnistrande frost. Jag börjar le och en ny energi fyller mina muskler. Hur kan några minusgrader påverka livskvaliteten så markant? Trots att vi befinner oss mitt i mörkaste december och en gnutta depression borde vara faktum, så vaknar ett barns förväntningar inom mig. Julen lockar fram en oskuldsfylld ödmjukhet över den vackra tid som är nu.
 
När jag ser stakar och stjärnor tindra från varenda grannes fönster så vet jag att det är en känsla som vi har gemensamt. Signaler som skickas mellan husen.
 
Det är vi.
 
Låt oss lägga allt annat åt sidan och glädjas tillsammans.