Skrivandets sinne

Titel: Skrivandets sinne
Författare: Elisabeth Rynell
Antal sidor: 151
Förlag: Albert Bonniers Förlag
 
Bokens första mening:
"Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren."
 
Anettes ord:
Mycket igenkänningsfaktor från en skrivande människa till en annan. Essäer om orden, om de som skriver.
 
Ord som fastnade:

"...Men när man som jag har upplevt att till och med en romangestalt, en alltigenom fiktiv person, faktiskt dör om jag inte förmår mig till att älska den, då är man drabbad av en insikt som går tvärs igenom allt och på tvärs mot det mesta. Då vet man att det kärleksfulla handlaget inte är något som läggs på vid sista slipningen utan att det är själva de stora skrovliga byggstenarna, det är grunden."

"Jag kunde inte med att se bokstäverna som pennan kratsade fram på pappret. De var som odjur, min skrivstil kändes klistrigt närgången som om den tafsade på mig. Äcklad sköt jag ifrån mig kollegieblocket och drog till mig datorn istället. Historien fanns ju oundvikligt färdigskriven inom mig, jag skulle bara ner i det där pannrummet igen. Mina händer skakade när jag försökte hitta rätt bland tangenterna, hela jag skalv. Jag satt och skrev och skakade och var samtidigt ett förfärat vittne till mig själv som satt och skrev och skakade."

”Ingenting är lika förödande för skrivandet som när självtilliten tryter. Varenda litet ord man kommit på hånar en så snart det kommit ner på papperet, meningsbyggandet drabbas av stamningar och ryckningar, plötsligt finns det inte en rad, inte en bisats som bär och man sitter slutligen fångad och liksom avslöjad i en återvändsgränd med avbrutna satser och stycken och kringspridda ord omkring sig”.

”Alla som sysslar med berättande vet att i berättelsen bor en märkvärdig levande kraft som vill sitt. Att skriva, att dikta en sann berättelse, handlar inte om att hitta på, som många tror. Det handlar om att hitta berättelsen. (Enbart de dåliga berättelserna är påhittade och en uppmärksam läsare märker med en gång om författaren är en sån som inbillar sig att man kan handskas lite hur som helst och som man vill med en berättelse.) Och det är bara innan man börjat berätta som man som författare kan känna sig fri och allsmäktig. För varje skriven mening blir ens rörelsefrihet beskuren, till slut måste man bara ligga platt orörlig på mage och bara lyssna, lyssna med hela kroppen. Det är en rytm, en klang, en ton. Eller som att blundande med händerna, fingrarna, känna sig fram över en skulptur. Att det handlar om uppmärksamhet, känslighet”. 

Mitt ex:
Köpt HÄR, men finns också bla. HÄR

Spår i snön

Titel: Spår i snön
Författare: Jonas Karlsson
Antal sidor: 30
Förlag: Novellix
 
Bokens första mening:
"Såren i snön var som gjutformar i marken."
 
Anettes ord:
Så fint!
 
Mitt ex:
Lyssnat på ljudboken via storytel. Finns som bok bla HÄR och HÄR

God jul : en berättelse

Titel: God jul : en berättelse
Författare: Jonas Karlsson
Antal sidor: 164 (pocket)
Förlag: Bonnier Pocket
 
Bokens första mening:
"Som Frida mindes det var det Brors förslag med adventsljusstakarna."
 
Anettes ord:
Jag lyssnar till författarens uppläsning via ljudboken på Storytel, han är en suverän uppläsare, har en behaglig röst. Berättelsen är humoristisk och satirisk, jag roas av problematiken som uppstår när hela kommunhuset involveras i trappljusstakarna som skall bilda ett ord: god jul. Som Göteborgare kryper det dock i mig när Karlsson förställer sin röst och skall härma dialekten, nej nej nej... Det påminner inte ens om göteborska, låter mer som den där andra Karlsson i Skara: Bert.
 
Mitt ex:
Lyssnat på ljudboken via Storytel, finns som bok bla HÄR och HÄR