Skrivandets sinne
"...Men när man som jag har upplevt att till och med en romangestalt, en alltigenom fiktiv person, faktiskt dör om jag inte förmår mig till att älska den, då är man drabbad av en insikt som går tvärs igenom allt och på tvärs mot det mesta. Då vet man att det kärleksfulla handlaget inte är något som läggs på vid sista slipningen utan att det är själva de stora skrovliga byggstenarna, det är grunden."
"Jag kunde inte med att se bokstäverna som pennan kratsade fram på pappret. De var som odjur, min skrivstil kändes klistrigt närgången som om den tafsade på mig. Äcklad sköt jag ifrån mig kollegieblocket och drog till mig datorn istället. Historien fanns ju oundvikligt färdigskriven inom mig, jag skulle bara ner i det där pannrummet igen. Mina händer skakade när jag försökte hitta rätt bland tangenterna, hela jag skalv. Jag satt och skrev och skakade och var samtidigt ett förfärat vittne till mig själv som satt och skrev och skakade."
”Ingenting är lika förödande för skrivandet som när självtilliten tryter. Varenda litet ord man kommit på hånar en så snart det kommit ner på papperet, meningsbyggandet drabbas av stamningar och ryckningar, plötsligt finns det inte en rad, inte en bisats som bär och man sitter slutligen fångad och liksom avslöjad i en återvändsgränd med avbrutna satser och stycken och kringspridda ord omkring sig”.
”Alla som sysslar med berättande vet att i berättelsen bor en märkvärdig levande kraft som vill sitt. Att skriva, att dikta en sann berättelse, handlar inte om att hitta på, som många tror. Det handlar om att hitta berättelsen. (Enbart de dåliga berättelserna är påhittade och en uppmärksam läsare märker med en gång om författaren är en sån som inbillar sig att man kan handskas lite hur som helst och som man vill med en berättelse.) Och det är bara innan man börjat berätta som man som författare kan känna sig fri och allsmäktig. För varje skriven mening blir ens rörelsefrihet beskuren, till slut måste man bara ligga platt orörlig på mage och bara lyssna, lyssna med hela kroppen. Det är en rytm, en klang, en ton. Eller som att blundande med händerna, fingrarna, känna sig fram över en skulptur. Att det handlar om uppmärksamhet, känslighet”.