Bokprat - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När jag slår ihop bokens pärmar känner jag att jag skulle vilja läsa berättelsen ännu en gång. Den andra gången med visare ögon och med möjligheten att se mer. Handlingen som för mig bakåt, framåt och i sidled, vävs skickligt samman. Ändå är ingenting givet. Redan från början står det klart att innehållet kommer bjuda på utmaningar och att det gäller att skärpa mina sinnen för att kunna lägga pusslet. Jag gör anteckningar med ledtrådar och funderingar i loggboken, viker hundöron och stryker under. Rädsla är det tema som boken framför allt behandlar och skrämmande bilder av ett extremt segregerat Sverige med strikta förordningar målas upp.

Det var inte hit vi skulle. (s.43)

Så vilken väg väljer vi?

Jag tror inte längre att tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon historia som en människa kan berätta, har en enda början, utan flera. Och ingenting tar egentligen slut. (s.79)

En ung flicka som påstår sig ha färdats genom tiden sätter stopp för ett pågående terroristattentat med förhoppningar om att kunna hindra utvecklingen mot den mardröm som samhället annars står inför. Islamistisk terror och högerpopulism har resulterar i ett fascistiskt land där muslimer tvingas skriva på medborgarkontrakt för att inte bli dömda som Sverigefiender. Rädslan föder våld, som eskalerar i ännu större hat och grövre våld.

...men det var egentligen varken religionen eller ideologin som drog henne till Hamad och hans krets, utan det sårade i hennes inre som verkade viska om ett oklart men oerhört övergrepp som måste vedergällas. (s.270)

Bokens berättare, en författare som tar del av flickans ord samtidigt som han nystar fram mer om historien runt omkring, påverkas starkt av scenariot och planerar familjens flykt. Rädslan igen. Vågar de stanna kvar?

Men trots att det stormar lämnar jag Johannes Anyurus dystopi med hopp om en ljus framtid.

Och när vinden kommer med förnyad styrka och blåser sand i deras ögon skrattar de bara, och håller händerna för.

Ljus framför oss. (s.301)

Språket bjuder på en hel del vackra formuleringar, inte så överraskande kanske, eftersom Johannes Anyuru också är poet. Några exempel som jag markerat är bland annat:

Min dotter tömde ut en handfull kaksmulor ur påsen och försvann skrattande i en storm av vingar. (s.69)

Hon drog sjalen av huvudet och håret blåste runt hennes ansikte, och i det ögonblicket tyckte jag att hon såg lika uråldrig ut som klippan vi satt på, och det var som om jag inte kände henne alls. (s. 121)

Ordet var ljudet av en port som slog igen inuti honom. (s. 131)

...och jag kände tårarna frysa till snö i mina ögon. (s.133)

Våra skuggor är fästa vid oss. Förföljer oss. (s.286)

Och ord som skildrar smärtan, förnedringen, rädslan, så färgstarkt och mörkt på samma gång, exempel:

...och jag önskar att jag hade blundat, men jag såg hans ansikte, som hade blivit som vilken kroppsdel som helst, som en armbåge eller en fläck hud på magen eller låret. Hans ögon stirrade in i väggen alldeles orörliga, som om någon hade stuckit in långa nålar i pupillerna. (s. 140)

Ja, jag tycker om hur historien berättas. Anyuru har hittat kombinationer av bokstäver och ord som bara är hans. Inga återanvända fraser. Äkta, sådana som känns. När jag går tillbaka och läser mina anteckningar i loggboken, ser jag dock att jag inte var lika förtjust i början av boken. Grammatiska fel och svår slang störde min upplevelse. Efteråt kan jag se att det var tvunget att vara just så.

De kommer att drunkna i sina mördrars tårar av Johannes Anyuru finns att köpa bla HÄR och HÄR