Bokprat - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

När jag slår ihop bokens pärmar känner jag att jag skulle vilja läsa berättelsen ännu en gång. Den andra gången med visare ögon och med möjligheten att se mer. Handlingen som för mig bakåt, framåt och i sidled, vävs skickligt samman. Ändå är ingenting givet. Redan från början står det klart att innehållet kommer bjuda på utmaningar och att det gäller att skärpa mina sinnen för att kunna lägga pusslet. Jag gör anteckningar med ledtrådar och funderingar i loggboken, viker hundöron och stryker under. Rädsla är det tema som boken framför allt behandlar och skrämmande bilder av ett extremt segregerat Sverige med strikta förordningar målas upp.

Det var inte hit vi skulle. (s.43)

Så vilken väg väljer vi?

Jag tror inte längre att tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon historia som en människa kan berätta, har en enda början, utan flera. Och ingenting tar egentligen slut. (s.79)

En ung flicka som påstår sig ha färdats genom tiden sätter stopp för ett pågående terroristattentat med förhoppningar om att kunna hindra utvecklingen mot den mardröm som samhället annars står inför. Islamistisk terror och högerpopulism har resulterar i ett fascistiskt land där muslimer tvingas skriva på medborgarkontrakt för att inte bli dömda som Sverigefiender. Rädslan föder våld, som eskalerar i ännu större hat och grövre våld.

...men det var egentligen varken religionen eller ideologin som drog henne till Hamad och hans krets, utan det sårade i hennes inre som verkade viska om ett oklart men oerhört övergrepp som måste vedergällas. (s.270)

Bokens berättare, en författare som tar del av flickans ord samtidigt som han nystar fram mer om historien runt omkring, påverkas starkt av scenariot och planerar familjens flykt. Rädslan igen. Vågar de stanna kvar?

Men trots att det stormar lämnar jag Johannes Anyurus dystopi med hopp om en ljus framtid.

Och när vinden kommer med förnyad styrka och blåser sand i deras ögon skrattar de bara, och håller händerna för.

Ljus framför oss. (s.301)

Språket bjuder på en hel del vackra formuleringar, inte så överraskande kanske, eftersom Johannes Anyuru också är poet. Några exempel som jag markerat är bland annat:

Min dotter tömde ut en handfull kaksmulor ur påsen och försvann skrattande i en storm av vingar. (s.69)

Hon drog sjalen av huvudet och håret blåste runt hennes ansikte, och i det ögonblicket tyckte jag att hon såg lika uråldrig ut som klippan vi satt på, och det var som om jag inte kände henne alls. (s. 121)

Ordet var ljudet av en port som slog igen inuti honom. (s. 131)

...och jag kände tårarna frysa till snö i mina ögon. (s.133)

Våra skuggor är fästa vid oss. Förföljer oss. (s.286)

Och ord som skildrar smärtan, förnedringen, rädslan, så färgstarkt och mörkt på samma gång, exempel:

...och jag önskar att jag hade blundat, men jag såg hans ansikte, som hade blivit som vilken kroppsdel som helst, som en armbåge eller en fläck hud på magen eller låret. Hans ögon stirrade in i väggen alldeles orörliga, som om någon hade stuckit in långa nålar i pupillerna. (s. 140)

Ja, jag tycker om hur historien berättas. Anyuru har hittat kombinationer av bokstäver och ord som bara är hans. Inga återanvända fraser. Äkta, sådana som känns. När jag går tillbaka och läser mina anteckningar i loggboken, ser jag dock att jag inte var lika förtjust i början av boken. Grammatiska fel och svår slang störde min upplevelse. Efteråt kan jag se att det var tvunget att vara just så.

De kommer att drunkna i sina mördrars tårar av Johannes Anyuru finns att köpa bla HÄR och HÄR

 

mjölk och honung

Titel: mjölk och honung
Författare: Rupi Kaur
Antal sidor: 203
Förlag: Mima Förlag
 
Bokens första mening:
""hur kan det vara så enkelt för dig
 
Anettes ord:
Det blir många hundöron. Rader som jag kommer att läsa om. Och om igen. Vackert, tänkvärt, smärtsamt. Men rösten känns ung och jag kan inte undgå att tänka att hennes uttryck skulle varit annorlunda om hon skrivit samma bok lite senare i livet. Ibland saknas den tyngd som orden skulle behöva. Med andra ord blir det lite trivialt emellanåt. Och jag pratar inte ålder här. Mer om erfarenhet och perspektiv.
 
Ord som fastnade:
"hur kan jag skriva
om han tog mina händer
med sig"
 
Mitt ex:
Köpt HÄR, men finns också bla. HÄR

Skrivandets sinne

Titel: Skrivandets sinne
Författare: Elisabeth Rynell
Antal sidor: 151
Förlag: Albert Bonniers Förlag
 
Bokens första mening:
"Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren."
 
Anettes ord:
Mycket igenkänningsfaktor från en skrivande människa till en annan. Essäer om orden, om de som skriver.
 
Ord som fastnade:

"...Men när man som jag har upplevt att till och med en romangestalt, en alltigenom fiktiv person, faktiskt dör om jag inte förmår mig till att älska den, då är man drabbad av en insikt som går tvärs igenom allt och på tvärs mot det mesta. Då vet man att det kärleksfulla handlaget inte är något som läggs på vid sista slipningen utan att det är själva de stora skrovliga byggstenarna, det är grunden."

"Jag kunde inte med att se bokstäverna som pennan kratsade fram på pappret. De var som odjur, min skrivstil kändes klistrigt närgången som om den tafsade på mig. Äcklad sköt jag ifrån mig kollegieblocket och drog till mig datorn istället. Historien fanns ju oundvikligt färdigskriven inom mig, jag skulle bara ner i det där pannrummet igen. Mina händer skakade när jag försökte hitta rätt bland tangenterna, hela jag skalv. Jag satt och skrev och skakade och var samtidigt ett förfärat vittne till mig själv som satt och skrev och skakade."

”Ingenting är lika förödande för skrivandet som när självtilliten tryter. Varenda litet ord man kommit på hånar en så snart det kommit ner på papperet, meningsbyggandet drabbas av stamningar och ryckningar, plötsligt finns det inte en rad, inte en bisats som bär och man sitter slutligen fångad och liksom avslöjad i en återvändsgränd med avbrutna satser och stycken och kringspridda ord omkring sig”.

”Alla som sysslar med berättande vet att i berättelsen bor en märkvärdig levande kraft som vill sitt. Att skriva, att dikta en sann berättelse, handlar inte om att hitta på, som många tror. Det handlar om att hitta berättelsen. (Enbart de dåliga berättelserna är påhittade och en uppmärksam läsare märker med en gång om författaren är en sån som inbillar sig att man kan handskas lite hur som helst och som man vill med en berättelse.) Och det är bara innan man börjat berätta som man som författare kan känna sig fri och allsmäktig. För varje skriven mening blir ens rörelsefrihet beskuren, till slut måste man bara ligga platt orörlig på mage och bara lyssna, lyssna med hela kroppen. Det är en rytm, en klang, en ton. Eller som att blundande med händerna, fingrarna, känna sig fram över en skulptur. Att det handlar om uppmärksamhet, känslighet”. 

Mitt ex:
Köpt HÄR, men finns också bla. HÄR